Rasmus. Sent ikväll är det på timmen precis fyra år sedan jag hittade dig i din lägenhet. Du låg helt stilla. Orörlig. Om du ändå bara hade fastnat i ett av alla dina dataspel. Då kunde vi startat om. Då kunde du rest dig upp igen. Då kunde du berättat vad det var som gått fel. Då kunde vi hjälpt dig att komma vidare. Att hitta fram till livet. Igen.

Rasmus. Tack för ditt avskedsbrev. Tack för att du in i det sista orkade tänka framåt. På oss som vilsna dröjer kvar. Du fick en fin begravning, med mer björnbärsris från Särdal än blommor. Med gåvor till många olika välgörenhetsändamål. Precis som du ville.

Rasmus. Jag saknar dig mer än du någonsin kunde ana. Samtidigt. Vi fick mer än 29 år tillsammans. Vi fick hela ditt liv. Vad mer kan en begära.